Grus i magen
Hon har grus i magen. Tusen små stenar som skramlar runt därinne i tarmarna och i magsäcken. Det borde vara fjärilar där. Eller åtminstone lite is.
Men is i magen har hon aldrig haft.
Några säger att hon är vacker.
"Du har ett speciellt utseende" svarade hennes pojkvän (för hon har faktiskt haft en sån en gång) när hon frågade honom om han tyckte att hon var vacker.
Speciell.
Hon står framför spegeln och försöker hitta det vackra som ska finnas där. Det enda hon ser är ett stort jävla misstag. Någon som skojade när de skapade henne. Om det nu var Gud eller någon annan. Det vet hon inte. Men något måste ha gått fel. Han som gjorde det kanske var arg. Eller bakfull. Det vet hon inte heller.
På kvällarna dricker hon sig full på rödvin. Det bedövar. Först då vågar hon möta personen i spegeln på riktigt. Hon släpper plaggen på golvet, står länge och betraktar personen på andra sidan. Med rödvin i kroppen kan hon plötsligt se det där vackra som några pratar om. Då sätter hon på hög musik i hörlurarna, drar ner persiennerna och dansar framför spegeln. En vild och lustig dans. Aggressiv, men ändå ödmjuk.
Hon dansar i timmar, musiken sköljer genom henne, renar. Hon är vacker. Fan vad hon är vacker!
Dagen efter skäms hon i tystnad. När hon sitter på tunnelbanan sköljer det över henne. Aldrig mer ska hon vara så dum. Vacker.
Det har samlats mer grus i magen under natten. Det är tungt att bära runt på alla de där småstenarna nu. Benen vill knappt följa med där hon hasar sig fram på gatan.
Snart går hon sönder. Snart äter gruset inne i magen upp henne inifrån.
Solen strålar från en blek himmel och hon tvingar sig själv att göra ett stopp vid Pressbyrån och köpa en glass. För att fira våren. Det blir en sådan där äcklig glass som påstås vara nyttig. "Endast 1 % fett!!" skriker den. Hon köper och sväljer. Den smakar konstigt. Men tjockare behöver hon inte bli.
Hon tvingar benen att röra sig, ett i taget, framåt mot en grön parkbänk som står och ser övergiven ut.
Där slår hon sig ner och låtsas vara lycklig. Först tror hon att alla glor på henne. Stirrar. Som om det satt en utomjording där på parkbänken.
De vet inte ett skit om henne. Hon kanske är värsta framgångsrika affärskvinnan som sitter och slickar i sig en glass i solskenet. Hon kanske är en lycklig, gift kvinna med barn på dagis, som äntligen fått en paus ifrån det hektiska familjelivet och som njuter av att få vara ensam en stund mitt på dagen. Hon låtsas att hon är det. Någon annan. Människorna som passerar ser inte att hon egentligen är ett enda stort misslyckande. Någon som blev över. En person som någon glömde. Om det nu var Gud eller någon annan. Det vet hon inte.
En trasig man är på väg mot henne när hon börjar närma sig glasspinnen. Hon slickar frenetiskt, snart smakar hela munnen trä. Rumpan också. Hon har suttit länge i solen och börjar känna sig lite dåsig. Det gungar under fötterna.
Den trasiga mannen har lustiga kläder, ett par turkosa byxor, håliga skor och en sliten täckjacka som luktar kiss. Han närmar sig med vingliga steg.
Hon sitter kvar. Grushögen i magen blandas med resterna av glassen.
Nu pekar han på henne med ett smutsigt finger.
"Du!" säger han och fingret är riktat rakt mot henne. Egentligen står han alldeles för nära. Han har överskridit hennes intima gräns och nu står han och stampar på hennes integritet.
Äh, han kan lika gärna få göra det, för vem är hon att döma?
Ingen kommer ju nånsin nära henne ändå. Förutom den här trasiga mannen.
Hans utandning luktar som en blandning mellan swimmingpool och alsolsprit.
"Du!" säger han igen, fast lite högre den här gången. Som om hon var döv. Det rinner vitt saliv ur ena mungipan på honom.
"Du är tamejfan det vackraste jag någonsin sett." Hans ögon är grå. Men hans själ mjuk.
Nu vänder han sig om och vinglar bort till en papperskorg.
Hon tar tunnelbanan hem igen. Gruset i magen är borta. Det var visst någon som kom och skyfflade bort det, kom och hämtade det med en stor lastbil och dumpade det någonstans långt bort. Något nytt växer därinne, något som pirrar. Fjärilar?
