Kalla mig för persika igen
Kommer hem. Nu får det vara nog. Sparkar av mig skorna i hallen. De landar i en rörig hög bredvid dörrmattan. VÄLKOMMEN står det på den. Välkommen hem till ingenting.
Det susar i öronen efter timmar på dansgolvet. Bland brus och buller har jag försökt dansa bort allt det onda. Men man kan inte dansa bort saker som man egentligen borde ta itu med.
Jag har inte gråtit. Inte en endaste gång har jag gråtit. Istället har jag druckit. Fyllt på med vätskor i olika färger och smaker. Tårkanalerna måste ju snart svämma över. Men det kommer inga tårar.
Det första jag känner är besvikelse. Ingen liten lapp på dörrmattan, inget hemligt meddelande. Bara mina skor där i högen nu. Ingenting har seglat ner genom brevinkastet under tiden jag har varit borta. Det hänger ingen bukett med röda rosor på dörrhandtaget. Inget förlåt-meddelande klottrat på min dörr.
Jag är patetisk. Hur kan jag vänta mig ett förlåt när det är jag som har varit dum. Jag var inte tillräckligt bra för dig, fast jag gjorde allt.
Det räckte inte. Jag var ändå inte tillräckligt bra. Jag var ingen du kunde bli kär i. Fast jag gjorde allt. Du behövde mig inte ens. Jag trodde det ibland, inbillade mig. Och jag tror att du ska komma tillbaka snart.
Sjunker ner på golvet i hallen, tar stöd mot dörren och låter den hålla upp mig, hålla samman mig, så att jag inte faller sönder i tusen spillror här och nu. Jag vill inte gå sönder.
Jag vill gråta, men det kommer inga tårar. Det skvalpar i magen. Vin, pasta carbonara som jag åt till lunch, p-piller och en knäckebrödsmacka. Allt skvalpar runt, blandas. Någons ord ringer i öronen. Inte mina.
"Jag kommer att sakna dig" säger någon. "Jag kommer att sakna dig som fan."
Det är bara ord. Jag önskar att det inte var det. Jag önskar att jag kunde tro på dem nu, nu när ingenting egentligen spelar någon roll. Vill klamra mig fast vid det som var och aldrig släppa taget. Krampaktigt vill jag hålla. Inte låta dig gå.
Fast det var ju mitt fel. Mitt fel och inte ditt. Det var mitt fel att jag inte var tillräckligt bra. Om jag bara hade varit annorlunda, försökt lite till, inte gett upp. Då hade jag kanske inte suttit här. Nu är det enda jag hör mina egna andetag. Ljudet av mitt hjärta. Fast det slår knappt längre.
Kryper ihop i fosterställning. Orden ringer i öronen.
"Jag kommer att sakna dig."
Efter en stund reser jag mig på vingliga ben. Jag vet inte om det är minuter eller timmar, kanske år som passerat. Skvalpet i magen. Min spegelbild är så svag i mörkret. Jag syns knappt, men vågar inte tända lampan.
Skruvar på radion, den där lilla som jag fick i julklapp av pappa och önskar att musiken ska framkalla något. Påverka mig, beröra mig. Jag vill inte vara hård som sten mer. Jag vill gråta. Tusen tårar. En hel flod vill jag gråta. Ett helt hav.
Lugna Favoriter spelar önskefavoriter. De har haft samma playlist i ungefär ett sekel. En tjej med djup, nästan porrig, röst presenterar låtar för mig.
Men Lady in red och Himlen runt hörnet kan inte nå mig. Klämmer ihop ögonen, vill göra illa mig själv. Gråt nu, för i helvete! Gråt! Stänger av radion och ger den en lätt spark.
Kräks med huvudet gömt i toalettstolen. Det känns bättre efteråt.
Slinker i nattlinnet, det svala tyget känns lent mot huden. Kryper i säng och bullar upp täcket ordentligt bredvid mig. I mörkret känns det nästan som en människa. Det känns som du. Jag blundar, smeker täcket fram och tillbaka, tänker att det är du som ligger där.
Då känns det bättre. Inte så ensamt. Jag ligger så en lång stund. Håret på armarna reser sig, det är kallt och nattlinnet tunt.
"Kom tillbaka" viskar jag. Rätt ut i luften.
"Kom tillbaka" säger jag sedan lite högre, med en hes konstig röst som jag inte känner igen. Jag säger det rakt in i den vita väggen. Som om du låg där och tittade på mig just då.
"Kalla mig för persika igen" säger jag med samma konstiga röst. "Förlåt. Förlåt! Jag tar tillbaka allt. Men kalla mig för persika igen. Snälla."
Patetisk, patetisk, patetisk. Jag är så jävla patetisk. Tänk om du såg mig nu. Då skulle du skratta.
Vaknar mitt i natten av att jag huttar. Drar täcket till mig och lindar det kring kroppen. Som en mumie ligger jag sedan och skakar en lång stund. Kan inte somna om. Jag drömde något konstigt. Sluter ögonen, försöker hitta tillbaka till dvalan, men ögonen är inte trötta.
Tabletter. Vad fegt egentligen. Rakhyvlar, då? Nej, det vågar jag inte. För tänk om det faktiskt skulle funka. Och jag skulle aldrig vakna upp mer.
Jag vill ju bara sova lite. Det är vad jag helst av allt vill. Eller gråta. Sova en stund och sedan vakna upp och när jag vaknar så ska allt vara bra igen. Jag är en ny människa. En människa som har glömt bort dig. Du finns inte mer.
En karta med Ipren står och skrotar i badrumsskåpet. Trycker ut alla tabletter, stoppar dem i munnen och sväljer med vatten. Fan. Man skulle ha haft sprit. Så där som de har på film.
Det händer ingenting, så jag går tillbaka till sängen, till värmen och kurar ihop mig till en liten boll.
Sedan väntar jag.
