J´écris donc je suis.

En berättelse om kärlek. Kanske.

Den första var han som var min bäste vän. Det var en svår förälskelse. Jag väntade på honom länge innan jag förstod att jag inte var den som han väntade på.

Vi trivdes så bra ihop: gick promenader, höjde telefonräkningarna till tresiffriga belopp, sms:ade varandra flera gånger om dagen.

Vi slog ihjäl timmar hemma hos mig, i soffan, framför teven. Ibland fick jag ligga bredvid honom. Då var jag som lyckligast.

Han hade en ex-flickvän som tyckte om att kontrollera. Hon ville veta vad som pågick, fastän hon egentligen hade det minsta med det att göra. De hade ju gjort slut. Jag såg det tydligt, men han försvarade henne. Det försvagade mig och jag blev sämre. Tillslut var det enda jag kunde göra att vänta. På min tur. Jag hoppades fortfarande. Att han skulle ändra sig. Våra tevekvällar fick ett abrupt slut.

Han fick gå. Men jag lät honom komma tillbaka.

I staden en bit bort svepte konstnären in i mitt liv. Jag visste ingenting om någonting. Han visste för han var äldre. Berättade om saker, små anekdoter, små historier. Och han målade. Målade mig. Jag fick åka bakom honom på hans vespa om jag var snäll. Då höll jag så hårt att mina knogar vitnade.  

Det var språket som var barriären. Bakom ett språk som jag inte behärskade blev jag tvungen att gömma mig. Jag blev tystare och tystare. Han mer frustrerad. Han ville ha mig på ett visst sätt och jag gjorde allt för att leva upp till det, till den tjejen han ville att jag skulle vara.

En dag kom ett fodrat kuvert med mitt namn snyggt och omsorgsfullt nedpräntat på framsidan. Däri låg mina smycken och ett brev. Brevet var fyllt med tafatta ursäkter, låtsade skuldkänslor och osammanhängande förklaringar. På ett språk som inte var hans. På ett språk som han inte behärskade. Trots det var det jag som hade förlorat. Under brevet låg målningen av mig, signerad av honom, konstnären.

Han fick gå. Men jag lät honom komma tillbaka.

Ett par veckor senare, då jag trodde att jag var full av saknad och längtan efter någon annan möttes våra blickar i dunklet inne på en nattklubb. Det var en sådan där nattklubb som kändes som en enda stor och grisig hemmafest. En sådan där hemmafest där folk hånglar i hörnen, öl i plastglas och poppig musik i bakgrunden. Jag poppade som ett popcorn och fullkomligt överrumplade honom. Han var mållös. Jag njöt. Jag var stark.

Tiden ihop tillbringades mest hemma hos honom, i en nopprig gammal soffa med slitna lakan. Vi lyssnade på konstig musik som han hade och samtalade. Han gjorde frukost; äggröra med korv.

Högt uppe på det där berget satt vi sedan och betraktade turisterna. För första gången kände jag mig inte som en av dem. Några veckor gick och hans telefonsamtal kom inte lika tätt längre. Så småningom ebbade de ut. Jag ställde honom mot väggen. Han förklarade.

Han var rädd att såra mig, sa han.

Han fick gå. Men jag lät honom komma tillbaka.

Två dagar på en annan plats och jag hade knappt hunnit landa mentalt. Någon jetlag fanns såklart inte att skylla på, men jag var förvirrad, som om jag befann mig i en annan tidsrymd. Det var inte alls tänkt att vi skulle gå dit vi slutligen hamnade den där kvällen, men jag följde med. Hade ändå inget bättre för mig. Han fann mig där. Klockan närmade sig sent, eller kanske tidig morgon. En mening yttrades och sedan var jag fast. Den sommaren försvann så fort. Jag slets mellan hopp och förtvivlan. Han ville inte. Jag ville mer. Ändå skapade vi någon slags relation. Ingen pojkochflickvän-relation. Det var han väldigt noga med. Kallade mig alltid vid namn, aldrig som något annat. Jag var jag och inte mer än så. Men en relation var det ju ändå. Vi sov, åt, solade, lapade i oss av den svenska sommaren. Ena dagen var rosa bomull och nästa ett stort, svart hål.
Vi levde i någon slags symbios. Utan mig kunde han inte livnära sig. Utan honom kunde jag inte överleva.

Han var rädd att såra mig, sa han.

Han fick gå. Men jag lät honom komma tillbaka.

Den stormigaste av dem alla fann jag på en bar, någonstans långt bort. Han var som en uppenbarelse, som något slags övermäktigt väsen som kommit från en annan värld för att ta mig med sig.

Plikttroget drack vi av den där ölen samtidigt som vi sneglade på varandra i smyg. Han under sin snedlugg. Jag under min. Vi träffades varje vaken sekund. Oräkneliga var de kvällar då vi bara låg och fnittrade i mörkret. Vi var ett. Sammansvetsade. För alltid, sa vi. Trodde vi.

Jag fick presenter. Så att jag inte skulle glömma bort honom sedan.

Två resor, en dit och en tillbaka, men det gick inte att rädda oss. Vi gick åt olika håll. Sömnlösa nätter kom och gick då jag låg och stirrade upp i taket. Letade efter sprickor och skavanker där, ovillig att ta itu med våra. Hans andhämtning var tung vid min sida. Ändå var han inte där. Vi var på olika ställen, fast i samma säng.

Han fick gå. Chansen kom inte igen. Men jag tror nog att jag kan svära på att jag hade låtit honom komma tillbaka, om han bara hade bett mig.

Han också.