Staden sover
Staden sover. Det gör du också.
Din kind har klibbat fast i kudden. Under natten har du svettats ut ångest. Gråtit i det tysta. Viskat i dina drömmar.
Tidigare under kvällen sög du i dig cigaretter. Gift ner i lungorna. Du sög i dig som en svamp av all tänkbar vätska, drog in vitt pulver genom näsborrarna.
Kanske var du lycklig då.
Men nu, när staden sover, så finns det inget mer sårbart än du.
Just i den här stunden skulle jag kunna ta dig i mina armar, förgöra dej. Krossa dej.
Som en bit papper skulle jag kunna skrynkla ihop dej till en liten tuss och sedan lämna dej åt ditt öde.
Du skulle gå sönder i tusen bitar, såsom jag gjort så många gånger.
Och jag vill inte väcka dej. Inte nu.
Jag ligger här och skyddar dej från världen utanför.
Dina ögonfransar kastar svarta skuggor på kinden. Persiennerna silar det sömniga morgonljuset.
Det blir mönster på lakanen. På din hud. Det ser lustigt ut. Du blir alldeles randig.
Täcket har korvat sig nere vid dina fötter. Ett litet berg av bomull och dun.
Jag klappar dej som om du vore en valp, något litet och mjukt. Din hud är klibbig och doftar socker och drömmar.
Dina öron är lite sneda. Jag krafsar lite på din öronsnibb, petar på dina leverfläckar, målar dina födelsemärken, smakar på dina krökta läppar.
Och jag vill inte väcka dej. Inte nu.
Klockan har snart blivit morgon. Persiennerna orkar inte hålla tillbaka ljuset mer.
Jag viker in mina vingar, stoppar om dej igen. Och blundar.
Snart ska du vakna.
