J´écris donc je suis.

Promillehalten i tunnelbanevagnen är hög. Människor står, hänger och halvligger runtomkring henne i vagnen. Ljudnivån blandas med alkoholångor och svettdroppar.

Hon ser på människorna i vagnen. Alla verkar de vara på väg någonstans. Ut i Stockholmsnatten för att låta sig förföras av dansgolvet. Slukas av musiken. Fyllas av något. Eufori. Alkohol. De är på väg.

Det glittrar om några tonårstjejer som har slagit läger på sätena en bit bort. De har alla blonderat hår, tuperat, och så tjocka streck med svart kajalpenna runt ögonen. Det ser lite lustigt ut. Dunjackorna är fluffigt puffiga och säkert varma i den kalla natten. På fötterna har de likadana skor. Rosa tygskor. Sommarskor och dunjackor.

Där kommer en tjej med klackar lika höga som skyskrapor. Hon rör sig med en slags medveten elegans. Bär sig själv stolt på skyskraporna. Hon lämnar efter sig en svag doft av blommor och sommar när hon sveper förbi.

Vid den gula stången står en kille utan jacka och hänger. Han verkar sova. Den långa kroppen rycks med i svängarna när tunnelbanan kränger hit och dit. Som en dans. Kroppen svajar åt höger och vänster. Nu rasar han snart ihop.

En äldre dam sitter och håller krampaktigt i sin handväska, håller så hårt att knogarna blir vita. Som om hon tror att alla i vagnen är potentiella tjuvar. Eller mördare. Eller våldtäktsmän. Vad har hon gömt i väskan som kan vara så dyrbart? Plånbok? Löständer? Piller?

 Snett framför henne sitter ett par. Han är stor och har snälla ögon. Lite som en hund. Hon är liten, försvinner nästan under sin mössa. Hon har runda bruna ögon som sitter ganska långt ifrån varandra. En bulldog och en chihuahua.

De pratar ganska högt. Grälar om något oväsentligt. Hon hör ord som "disken" och "det var din tur." Tåget stannar. Folkmassan rör sig. Kliver av och kliver på. Försvinner ut i det okända.

Killen vid den gula stången står kvar och svajar som en flaggstång i hård vind. Damen med handväskan sitter kvar och munnen är nästan bara som ett smalt streck nu. Handtaget på hennes handväska kommer snart att gå av på mitten om hon inte släpper taget. Det grälande paret kliver av, slänger elaka ord efter varandra nu. Disk har bytts ut till hårda ord.

Vart är de på väg? Till det gemensamma hemmet? Till ett avslut. Kanske kommer disken att bli deras fall.

Killen vid stången svajar och svajar. Snart kommer hans fall. Platt kommer han att falla i marken, slå i huvudet, bryta nacken kanske.

Tonårstjejerna lämnar vagnen i ett moln av stjärnor och glitter. De bubblar, fnissar, hurrar. Någon ska visst firas idag.

Hon undrar vad som döljer sig bakom alla ansikten i vagnen. Hur många här inne är frånskilda, arbetslösa, mördare, otrogna, bögar, oskulder, nyförälskade, ensamma.

Här inne i vagnen är de en gemensam klump, en massa. Kollektivtrafik. Här inne i vagnen hör de ihop på något sätt. Men snart kommer de att försvinna. Hon vet att hon kommer förlora dem. 

Vid T-centralen reser sig hälften av vagnen och kliver av. Hon ser dem försvinna åt olika håll, som myror kilar de iväg och snart har de glömt bort varandra igen. Vart är de på väg? Det vet hon inte.