J´écris donc je suis.

"Människan är ett flockdjur" sa han en dag över pannbiffen. Klockan närmade sig sex och vid den tiden intogs middagen i huset. Så hade de bestämt, gjort en muntlig överenskommelse.

"Människan gillar att vara tillsammans, att göra saker tillsammans" fortsatte han när hon inte svarade. "Det är inte meningen att vi ska vara ensamma, utan mer som i flock. Eller två, som svanarna. De hittar en partner och håller fast vid det, livet ut. Precis så borde vi människor också göra." Han sökte hennes blick på andra sidan bordet. Hällde upp ett glas med lättmjölk och drack i djupa klunkar.

"Men så där ser ju inte verkligheten ut idag" sa hon och skickade honom hushållspappret. Hon tyckte inte om att han hade fått mjölkmustasch på den tunna överläppen. Det gjorde att han liknade en tonåring på något sätt.

"Människor gifter sig och skiljer sig hit och dit. Det är ingen som höjer på ögonbrynen för det längre."

"Nej, men det är så vi är skapta, vi människor" sa han. "Vi ska vara två, leva ihop. Inte skulle väl du vilja leva ensam? Inte ha någon att falla tillbaka på, inte ha någon som finns vid din sida i alla lägen, inte ha någon att dela saker med?"

"En del kanske vill ha det så och att vara själv är inte samma sak som att vara ensam."

Han sa inget. Petade bara lite i pannbiffen.

"Nu är jag mätt" konstaterade hon.

Senare under kvällen, framför nyheterna, tog han upp det igen.

"Menar du det, att du skulle kunna tänka dig att leva ditt liv ensam?"

"Det sa jag väl aldrig."

"Men du menade det."

"Jag menade ingenting. Du tolkar in det du vill höra bara." Hon sträckte sig efter fjärrkontrollen och höjde volymen. Om han bara ville sluta prata någon gång!

"Men tror du inte på det här med tvåsamhet då?" Hans blick avslöjade honom. Hon hade sårat honom precis på det rätta stället. Hon rättade till en kudde under sig, den askgrå som de fått i inflyttningspresent av Kalle och Irene då de flyttat in i det gemensamma hemmet.

"Jag tror" sa hon med eftertryck, som om hon ville välja sina ord rätt. "Att tvåsamhet inte alltid måste betyda att man är två."

Han liknade ett besviket barn på julafton som inte fått den där speciella julklappen av Jultomten. Hon hatade det.

"Man kan vara två, eller flera, en flock som du kallar det, men ändå känna sig ensam."

Han satt tyst. Nu hade hon kommit igång ordentligt.

"Man kan vara ensam i ett rum trots att det är flera där. Har du aldrig känt så?"

"Nä."

Hon suckade och lutade sig tillbaka i soffan.

"Ska vi inte byta kanal. Jag har för mig att det gick någon bra långfilm på femman."

Han fick grepp om fjärrkontrollen och knappade över till femman.

Långfilmen om ond bråd död härjade i säkert två timmar, exklusive reklampauser.

Så satt de där, i varsin ände av soffan. Tysta.