J´écris donc je suis.

Kommer hem. Nu får det vara nog. Sparkar av mig skorna i hallen. De landar i en rörig hög bredvid dörrmattan. VÄLKOMMEN står det på den. Välkommen hem till ingenting.

Det susar i öronen efter timmar på dansgolvet. Bland brus och buller har jag försökt dansa bort allt det onda. Men man kan inte dansa bort saker som man egentligen borde ta itu med.

Jag har inte gråtit. Inte en endaste gång har jag gråtit. Istället har jag druckit. Fyllt på med vätskor i olika färger och smaker. Tårkanalerna måste ju snart svämma över. Men det kommer inga tårar.

Det första jag känner är besvikelse. Ingen liten lapp på dörrmattan, inget hemligt meddelande. Bara mina skor där i högen nu. Ingenting har seglat ner genom brevinkastet under tiden jag har varit borta. Det hänger ingen bukett med röda rosor på dörrhandtaget. Inget förlåt-meddelande klottrat på min dörr.
Jag är patetisk. Hur kan jag vänta mig ett förlåt när det är jag som har varit dum. Jag var inte tillräckligt bra för dig, fast jag gjorde allt.

Det räckte inte. Jag var ändå inte tillräckligt bra. Jag var ingen du kunde bli kär i. Fast jag gjorde allt. Du behövde mig inte ens. Jag trodde det ibland, inbillade mig. Och jag tror att du ska komma tillbaka snart.

Sjunker ner på golvet i hallen, tar stöd mot dörren och låter den hålla upp mig, hålla samman mig, så att jag inte faller sönder i tusen spillror här och nu. Jag vill inte gå sönder.

Jag vill gråta, men det kommer inga tårar. Det skvalpar i magen. Vin, pasta carbonara som jag åt till lunch, p-piller och en knäckebrödsmacka. Allt skvalpar runt, blandas. Någons ord ringer i öronen. Inte mina.

"Jag kommer att sakna dig" säger någon. "Jag kommer att sakna dig som fan."
Det är bara ord. Jag önskar att det inte var det. Jag önskar att jag kunde tro på dem nu, nu när ingenting egentligen spelar någon roll. Vill klamra mig fast vid det som var och aldrig släppa taget. Krampaktigt vill jag hålla. Inte låta dig gå.
Fast det var ju mitt fel. Mitt fel och inte ditt. Det var mitt fel att jag inte var tillräckligt bra. Om jag bara hade varit annorlunda, försökt lite till, inte gett upp. Då hade jag kanske inte suttit här. Nu är det enda jag hör mina egna andetag. Ljudet av mitt hjärta. Fast det slår knappt längre.

Kryper ihop i fosterställning. Orden ringer i öronen.

"Jag kommer att sakna dig."

Efter en stund reser jag mig på vingliga ben. Jag vet inte om det är minuter eller timmar, kanske år som passerat. Skvalpet i magen. Min spegelbild är så svag i mörkret. Jag syns knappt, men vågar inte tända lampan.

Skruvar på radion, den där lilla som jag fick i julklapp av pappa och önskar att musiken ska framkalla något. Påverka mig, beröra mig. Jag vill inte vara hård som sten mer. Jag vill gråta. Tusen tårar. En hel flod vill jag gråta. Ett helt hav.

Lugna Favoriter spelar önskefavoriter. De har haft samma playlist i ungefär ett sekel. En tjej med djup, nästan porrig, röst presenterar låtar för mig.

Men Lady in red och Himlen runt hörnet kan inte nå mig. Klämmer ihop ögonen, vill göra illa mig själv. Gråt nu, för i helvete! Gråt! Stänger av radion och ger den en lätt spark.

Kräks med huvudet gömt i toalettstolen. Det känns bättre efteråt.

Slinker i nattlinnet, det svala tyget känns lent mot huden. Kryper i säng och bullar upp täcket ordentligt bredvid mig. I mörkret känns det nästan som en människa. Det känns som du. Jag blundar, smeker täcket fram och tillbaka, tänker att det är du som ligger där.

Då känns det bättre. Inte så ensamt. Jag ligger så en lång stund. Håret på armarna reser sig, det är kallt och nattlinnet tunt.

"Kom tillbaka" viskar jag. Rätt ut i luften.

"Kom tillbaka" säger jag sedan lite högre, med en hes konstig röst som jag inte känner igen. Jag säger det rakt in i den vita väggen. Som om du låg där och tittade på mig just då.

"Kalla mig för persika igen" säger jag med samma konstiga röst. "Förlåt. Förlåt! Jag tar tillbaka allt. Men kalla mig för persika igen. Snälla."

Patetisk, patetisk, patetisk. Jag är så jävla patetisk. Tänk om du såg mig nu. Då skulle du skratta.

Vaknar mitt i natten av att jag huttar. Drar täcket till mig och lindar det kring kroppen. Som en mumie ligger jag sedan och skakar en lång stund. Kan inte somna om. Jag drömde något konstigt. Sluter ögonen, försöker hitta tillbaka till dvalan, men ögonen är inte trötta.

Tabletter. Vad fegt egentligen. Rakhyvlar, då? Nej, det vågar jag inte. För tänk om det faktiskt skulle funka. Och jag skulle aldrig vakna upp mer.

Jag vill ju bara sova lite. Det är vad jag helst av allt vill. Eller gråta. Sova en stund och sedan vakna upp och när jag vaknar så ska allt vara bra igen. Jag är en ny människa. En människa som har glömt bort dig. Du finns inte mer.

En karta med Ipren står och skrotar i badrumsskåpet. Trycker ut alla tabletter, stoppar dem i munnen och sväljer med vatten. Fan. Man skulle ha haft sprit. Så där som de har på film.

Det händer ingenting, så jag går tillbaka till sängen, till värmen och kurar ihop mig till en liten boll.
Sedan väntar jag.

Hon har grus i magen. Tusen små stenar som skramlar runt därinne i tarmarna och i magsäcken. Det borde vara fjärilar där. Eller åtminstone lite is.

Men is i magen har hon aldrig haft.

Några säger att hon är vacker.

"Du har ett speciellt utseende" svarade hennes pojkvän (för hon har faktiskt haft en sån en gång) när hon frågade honom om han tyckte att hon var vacker.

Speciell.

Hon står framför spegeln och försöker hitta det vackra som ska finnas där. Det enda hon ser är ett stort jävla misstag. Någon som skojade när de skapade henne. Om det nu var Gud eller någon annan. Det vet hon inte. Men något måste ha gått fel. Han som gjorde det kanske var arg. Eller bakfull. Det vet hon inte heller.

På kvällarna dricker hon sig full på rödvin. Det bedövar. Först då vågar hon möta personen i spegeln på riktigt. Hon släpper plaggen på golvet, står länge och betraktar personen på andra sidan. Med rödvin i kroppen kan hon plötsligt se det där vackra som några pratar om. Då sätter hon på hög musik i hörlurarna, drar ner persiennerna och dansar framför spegeln. En vild och lustig dans. Aggressiv, men ändå ödmjuk.

Hon dansar i timmar, musiken sköljer genom henne, renar. Hon är vacker. Fan vad hon är vacker!

Dagen efter skäms hon i tystnad. När hon sitter på tunnelbanan sköljer det över henne. Aldrig mer ska hon vara så dum. Vacker.

Det har samlats mer grus i magen under natten. Det är tungt att bära runt på alla de där småstenarna nu. Benen vill knappt följa med där hon hasar sig fram på gatan.

Snart går hon sönder. Snart äter gruset inne i magen upp henne inifrån.

Solen strålar från en blek himmel och hon tvingar sig själv att göra ett stopp vid Pressbyrån och köpa en glass. För att fira våren. Det blir en sådan där äcklig glass som påstås vara nyttig. "Endast 1 % fett!!" skriker den. Hon köper och sväljer. Den smakar konstigt. Men tjockare behöver hon inte bli.

Hon tvingar benen att röra sig, ett i taget, framåt mot en grön parkbänk som står och ser övergiven ut.

Där slår hon sig ner och låtsas vara lycklig. Först tror hon att alla glor på henne. Stirrar. Som om det satt en utomjording där på parkbänken.

De vet inte ett skit om henne. Hon kanske är värsta framgångsrika affärskvinnan som sitter och slickar i sig en glass i solskenet. Hon kanske är en lycklig, gift kvinna med barn på dagis, som äntligen fått en paus ifrån det hektiska familjelivet och som njuter av att få vara ensam en stund mitt på dagen. Hon låtsas att hon är det. Någon annan. Människorna som passerar ser inte att hon egentligen är ett enda stort misslyckande. Någon som blev över. En person som någon glömde. Om det nu var Gud eller någon annan. Det vet hon inte.

En trasig man är på väg mot henne när hon börjar närma sig glasspinnen. Hon slickar frenetiskt, snart smakar hela munnen trä. Rumpan också. Hon har suttit länge i solen och börjar känna sig lite dåsig. Det gungar under fötterna.

Den trasiga mannen har lustiga kläder, ett par turkosa byxor, håliga skor och en sliten täckjacka som luktar kiss. Han närmar sig med vingliga steg.

Hon sitter kvar. Grushögen i magen blandas med resterna av glassen.

Nu pekar han på henne med ett smutsigt finger.

"Du!" säger han och fingret är riktat rakt mot henne. Egentligen står han alldeles för nära. Han har överskridit hennes intima gräns och nu står han och stampar på hennes integritet.

Äh, han kan lika gärna få göra det, för vem är hon att döma?

Ingen kommer ju nånsin nära henne ändå. Förutom den här trasiga mannen.

Hans utandning luktar som en blandning mellan swimmingpool och alsolsprit.

"Du!" säger han igen, fast lite högre den här gången. Som om hon var döv. Det rinner vitt saliv ur ena mungipan på honom.

"Du är tamejfan det vackraste jag någonsin sett." Hans ögon är grå. Men hans själ mjuk. 
Nu vänder han sig om och vinglar bort till en papperskorg.

Hon tar tunnelbanan hem igen. Gruset i magen är borta. Det var visst någon som kom och skyfflade bort det, kom och hämtade det med en stor lastbil och dumpade det någonstans långt bort. Något nytt växer därinne, något som pirrar. Fjärilar?