J´écris donc je suis.

Det finns fortfarande spår av dig i mig. På mig. Runtomkring mig.

Det skrämmer mig lite. Ibland gör det ont. Ibland ler jag åt det. Ibland har jag nästan glömt.

Men då poppar du upp. Som popup-fönster i datorn.

"Glöm mig inte" säger du. "Du kommer väl ihåg mig fortfarande?"

Det är en påminnelse. Jag får inte glömma. Inte glömma, men ändå inte leva i det som varit. Jag måste se framåt. Fast det är egentligen inte heller bra. Att sträva efter något som kommer sedan- i framtiden.

Nä. Man ska leva i nuet heter det ju. Fan vad svårt det är. Särskilt när du stör mig hela tiden.

Inatt var du med mig. Du sprang. Jag filmade dig, du var på väg någonstans. Jag fick springa fort fort för att hinna med. Det blev skakigt. Och när jag vaknade så låg du bredvid mig i sängen.

Popup. "God morgon" sa du. Ditt huvud hade gjort ett avtryck i kudden bredvid min.

Resten av dagen gick du vid min sida. Höll mig i handen ibland. Poppade upp då och då. "Hej! Jag är här idag. Bara så att du vet." Du förföljde mig. Gick snett bakom eller tätt intill. På tåget satt du på sätet bredvid mig. Läste morgontidningen. När jag klev av gjorde du också det. När jag handlade mat stod du hela tiden i bakgrunden, gömd bakom grönsakerna. Du bar mina kassar på hemvägen. Det kände jag nog, för det var inte ens tungt.

Jag försökte skrubba bort dig lite när jag stod i duschen på kvällen. Hällde på extra mycket duschkräm, Palmolive i någon tjusig flaska, och skrubbade hårt så att skinnet blev rött.

Det hjälpte inte, hur mycket och hårt jag än skrubbade. För när jag klev ur duschen och stod och torkade, inlindad i handduken, så såg jag dig i mina ögon. I min blick.

Jag kunde inte ens se mig i spegeln. Du lurade där.

Popup. "Hej! Här är jag."

När jag skulle sova och hade släckt alla lampor och blåst ut ljusen (jag brukar tända några när jag känner mig ensam) så låg du redan nerbäddad under täcket och väntade på mig.

Popup. "Ska vi sova nu?" Jag gick och la mig, snurrade en stund bland lakanen, försökte stänga ner alla popupfönster. Försökte mota tillbaka dig. Gå hem nu. Lämna mig ifred.

Tills nästa gång.

Det finns fortfarande spår av dig i mig. På mig. Runtomkring mig.

Vad jag än gör. Hur hårt jag än skrubbar.

Promillehalten i tunnelbanevagnen är hög. Människor står, hänger och halvligger runtomkring henne i vagnen. Ljudnivån blandas med alkoholångor och svettdroppar.

Hon ser på människorna i vagnen. Alla verkar de vara på väg någonstans. Ut i Stockholmsnatten för att låta sig förföras av dansgolvet. Slukas av musiken. Fyllas av något. Eufori. Alkohol. De är på väg.

Det glittrar om några tonårstjejer som har slagit läger på sätena en bit bort. De har alla blonderat hår, tuperat, och så tjocka streck med svart kajalpenna runt ögonen. Det ser lite lustigt ut. Dunjackorna är fluffigt puffiga och säkert varma i den kalla natten. På fötterna har de likadana skor. Rosa tygskor. Sommarskor och dunjackor.

Där kommer en tjej med klackar lika höga som skyskrapor. Hon rör sig med en slags medveten elegans. Bär sig själv stolt på skyskraporna. Hon lämnar efter sig en svag doft av blommor och sommar när hon sveper förbi.

Vid den gula stången står en kille utan jacka och hänger. Han verkar sova. Den långa kroppen rycks med i svängarna när tunnelbanan kränger hit och dit. Som en dans. Kroppen svajar åt höger och vänster. Nu rasar han snart ihop.

En äldre dam sitter och håller krampaktigt i sin handväska, håller så hårt att knogarna blir vita. Som om hon tror att alla i vagnen är potentiella tjuvar. Eller mördare. Eller våldtäktsmän. Vad har hon gömt i väskan som kan vara så dyrbart? Plånbok? Löständer? Piller?

 Snett framför henne sitter ett par. Han är stor och har snälla ögon. Lite som en hund. Hon är liten, försvinner nästan under sin mössa. Hon har runda bruna ögon som sitter ganska långt ifrån varandra. En bulldog och en chihuahua.

De pratar ganska högt. Grälar om något oväsentligt. Hon hör ord som "disken" och "det var din tur." Tåget stannar. Folkmassan rör sig. Kliver av och kliver på. Försvinner ut i det okända.

Killen vid den gula stången står kvar och svajar som en flaggstång i hård vind. Damen med handväskan sitter kvar och munnen är nästan bara som ett smalt streck nu. Handtaget på hennes handväska kommer snart att gå av på mitten om hon inte släpper taget. Det grälande paret kliver av, slänger elaka ord efter varandra nu. Disk har bytts ut till hårda ord.

Vart är de på väg? Till det gemensamma hemmet? Till ett avslut. Kanske kommer disken att bli deras fall.

Killen vid stången svajar och svajar. Snart kommer hans fall. Platt kommer han att falla i marken, slå i huvudet, bryta nacken kanske.

Tonårstjejerna lämnar vagnen i ett moln av stjärnor och glitter. De bubblar, fnissar, hurrar. Någon ska visst firas idag.

Hon undrar vad som döljer sig bakom alla ansikten i vagnen. Hur många här inne är frånskilda, arbetslösa, mördare, otrogna, bögar, oskulder, nyförälskade, ensamma.

Här inne i vagnen är de en gemensam klump, en massa. Kollektivtrafik. Här inne i vagnen hör de ihop på något sätt. Men snart kommer de att försvinna. Hon vet att hon kommer förlora dem. 

Vid T-centralen reser sig hälften av vagnen och kliver av. Hon ser dem försvinna åt olika håll, som myror kilar de iväg och snart har de glömt bort varandra igen. Vart är de på väg? Det vet hon inte. 

Tre gånger måste hon ringa på dörrklockan innan han öppnar. Först ser han förvånad ut, som om han glömt bort att hon skulle komma just idag. Som om han glömt bort hennes existens, vem hon är, vad hon heter. Sedan spricker ansiktet upp, skrattgroparna kikar fram bredvid mungiporna.

"Hej gumman! Kom in, kom in!" Han föser in henne i hallen. Där är det litet och trångt. Flyttkartongerna står på samma ställe som de gjort i över ett halvår nu. Ouppackade. Där inuti, vet hon, ligger allt det som var hans gamla liv.  

"Vill du ha nåt? Är du hungrig? Törstig?"

"Jag kan ta ett glas vatten." Han går ut i köket och slår upp kylskåpsdörren, blottar innehållet.  En mjölkförpackning står ensam och generad i ett av sidofacken. En tub med Kalles Kaviar ligger på lur bakom några konservburkar. De står prydligt uppställda på nedersta hyllan, som om de stod i givakt.

"Man ska inte ha konserver i kylskåpet" säger hon. Han vänder sig långsamt om som om han återigen blivit påmind om hennes existens.

"Jaså?"

"Mm... Det har mamma sagt." Han stänger kylskåpsdörren så kraftigt att hon nästan kan höra hur konserverna får sig en omgång därinne.

"Jaså, det säger hon..." säger han sedan och blicken är någonstans där hon inte kan nå honom.

"Du, jag tänkte, vi kan väl kanske gå ner och handla nåt istället. Vad är du sugen på?"

Hon rycker på axlarna.

"Vet inte."

"Tacos, det gillar väl du?" Han går tillbaka ut i hallen. Byter de slitna tofflorna till ett par gympaskor.

"Kom då" hojtar han över axeln och hon lunkar efter honom ut i trapphuset.

Falukorv. Det var han visst sugen på idag. Fast han hade i princip lovat tacos. Det gjorde han förra gången också.

Egentligen bryr hon sig inte. Han verkar stolt över sina matlagningskunskaper, över den där gratinerade falukorven, som om han precis lyckats med det omöjliga. Löjligt, det är ju bara en vanlig falukorv. En helt vanlig falukorv.

Hon har dukat och gjort näckrosor av de röda IKEA-servetterna.

"Vad fint du har gjort, gumman!" berömmer han. "Det är tulpaner va?"

Han ställer elegant ner formen med falukorven på bordet.

"Voilà! Gratinerad falukorv à la pappa."

Hon tycker mest att det ser sorgligt ut, som om korven försöker gömma sig under lagret med ost.

 De äter under tystnad. Han har öppnat en burk med öl. Hon dricker cola.

"Hur går det i skolan då?"

"Bra."

"Jag minns när jag var i din ålder, hur förvirrande allting var." För ett ögonblick verkar han flyta iväg, tillsammans med gamla minnen. "Man visste ingenting om någonting, kärleken, osäkerheten. Det var en omvälvande period i livet, puberteten." Pubertet, vilket jävla ord egentligen. Hon himlar med ögonen.

"Hur går det med killarna då?"

"Pappa..." Han skrattar till, fast det låter mest som en mild hostattack.

"Nej, förlåt, det har ju inte jag med att göra." Hennes kinder bränner nästan sönder huden, snart matchar de servetterna perfekt.         

Efter middagen tittar de på en film som han har hyrt i videobutiken nere på hörnet. Han väljer alltid någon töntig komedi eller en sliskig kärleksfilm som han tror att hon vill se.

När det blir kärleksscener skruvar hon på sig. Herregud, gör man verkligen sådär? De äter ju nästan upp varandra! Hon ber en tyst bön om att golvet eller kanske väggarna, ja vadsomhelst, ska sluka henne.   

Efter filmen vill han alltid titta på Sporten. Då brukar hon låtsas sova, så han måste bära in henne till sängen. Stoppa om henne i kuddar och lakan. När han gör det känns det som förut. När han var pappa och hon var barn.

På söndagsmorgonen blir hon hämtad. Prick klockan ett sitter mamma i bilen och väntar på henne.

I hallen, bland flyttkartongerna, kramar han om henne.

"Ha det så bra nu, min älskling, så ses vi igen om två veckor."

"Ska du inte packa upp dom där snart?" säger hon och nickar åt kartongerna.       

"Jag ska ta tag i det till nästa gång du kommer" svarar han. "Och du, nästa gång äter vi tacos va?"

"Människan är ett flockdjur" sa han en dag över pannbiffen. Klockan närmade sig sex och vid den tiden intogs middagen i huset. Så hade de bestämt, gjort en muntlig överenskommelse.

"Människan gillar att vara tillsammans, att göra saker tillsammans" fortsatte han när hon inte svarade. "Det är inte meningen att vi ska vara ensamma, utan mer som i flock. Eller två, som svanarna. De hittar en partner och håller fast vid det, livet ut. Precis så borde vi människor också göra." Han sökte hennes blick på andra sidan bordet. Hällde upp ett glas med lättmjölk och drack i djupa klunkar.

"Men så där ser ju inte verkligheten ut idag" sa hon och skickade honom hushållspappret. Hon tyckte inte om att han hade fått mjölkmustasch på den tunna överläppen. Det gjorde att han liknade en tonåring på något sätt.

"Människor gifter sig och skiljer sig hit och dit. Det är ingen som höjer på ögonbrynen för det längre."

"Nej, men det är så vi är skapta, vi människor" sa han. "Vi ska vara två, leva ihop. Inte skulle väl du vilja leva ensam? Inte ha någon att falla tillbaka på, inte ha någon som finns vid din sida i alla lägen, inte ha någon att dela saker med?"

"En del kanske vill ha det så och att vara själv är inte samma sak som att vara ensam."

Han sa inget. Petade bara lite i pannbiffen.

"Nu är jag mätt" konstaterade hon.

Senare under kvällen, framför nyheterna, tog han upp det igen.

"Menar du det, att du skulle kunna tänka dig att leva ditt liv ensam?"

"Det sa jag väl aldrig."

"Men du menade det."

"Jag menade ingenting. Du tolkar in det du vill höra bara." Hon sträckte sig efter fjärrkontrollen och höjde volymen. Om han bara ville sluta prata någon gång!

"Men tror du inte på det här med tvåsamhet då?" Hans blick avslöjade honom. Hon hade sårat honom precis på det rätta stället. Hon rättade till en kudde under sig, den askgrå som de fått i inflyttningspresent av Kalle och Irene då de flyttat in i det gemensamma hemmet.

"Jag tror" sa hon med eftertryck, som om hon ville välja sina ord rätt. "Att tvåsamhet inte alltid måste betyda att man är två."

Han liknade ett besviket barn på julafton som inte fått den där speciella julklappen av Jultomten. Hon hatade det.

"Man kan vara två, eller flera, en flock som du kallar det, men ändå känna sig ensam."

Han satt tyst. Nu hade hon kommit igång ordentligt.

"Man kan vara ensam i ett rum trots att det är flera där. Har du aldrig känt så?"

"Nä."

Hon suckade och lutade sig tillbaka i soffan.

"Ska vi inte byta kanal. Jag har för mig att det gick någon bra långfilm på femman."

Han fick grepp om fjärrkontrollen och knappade över till femman.

Långfilmen om ond bråd död härjade i säkert två timmar, exklusive reklampauser.

Så satt de där, i varsin ände av soffan. Tysta.