J´écris donc je suis.

Staden sover. Det gör du också.
Din kind har klibbat fast i kudden. Under natten har du svettats ut ångest. Gråtit i det tysta. Viskat i dina drömmar.

Tidigare under kvällen sög du i dig cigaretter. Gift ner i lungorna. Du sög i dig som en svamp av all tänkbar vätska, drog in vitt pulver genom näsborrarna.

Kanske var du lycklig då.

Men nu, när staden sover, så finns det inget mer sårbart än du.

Just i den här stunden skulle jag kunna ta dig i mina armar, förgöra dej. Krossa dej.
Som en bit papper skulle jag kunna skrynkla ihop dej till en liten tuss och sedan lämna dej åt ditt öde.

Du skulle gå sönder i tusen bitar, såsom jag gjort så många gånger.

Och jag vill inte väcka dej. Inte nu.

Jag ligger här och skyddar dej från världen utanför.
Dina ögonfransar kastar svarta skuggor på kinden. Persiennerna silar det sömniga morgonljuset.
Det blir mönster på lakanen. På din hud. Det ser lustigt ut. Du blir alldeles randig.

Täcket har korvat sig nere vid dina fötter. Ett litet berg av bomull och dun.

Jag klappar dej som om du vore en valp, något litet och mjukt. Din hud är klibbig och doftar socker och drömmar.
Dina öron är lite sneda. Jag krafsar lite på din öronsnibb, petar på dina leverfläckar, målar dina födelsemärken, smakar på dina krökta läppar.

Och jag vill inte väcka dej. Inte nu.

Klockan har snart blivit morgon. Persiennerna orkar inte hålla tillbaka ljuset mer.

Jag viker in mina vingar, stoppar om dej igen. Och blundar.

Snart ska du vakna.

Kommer hem. Nu får det vara nog. Sparkar av mig skorna i hallen. De landar i en rörig hög bredvid dörrmattan. VÄLKOMMEN står det på den. Välkommen hem till ingenting.

Det susar i öronen efter timmar på dansgolvet. Bland brus och buller har jag försökt dansa bort allt det onda. Men man kan inte dansa bort saker som man egentligen borde ta itu med.

Jag har inte gråtit. Inte en endaste gång har jag gråtit. Istället har jag druckit. Fyllt på med vätskor i olika färger och smaker. Tårkanalerna måste ju snart svämma över. Men det kommer inga tårar.

Det första jag känner är besvikelse. Ingen liten lapp på dörrmattan, inget hemligt meddelande. Bara mina skor där i högen nu. Ingenting har seglat ner genom brevinkastet under tiden jag har varit borta. Det hänger ingen bukett med röda rosor på dörrhandtaget. Inget förlåt-meddelande klottrat på min dörr.
Jag är patetisk. Hur kan jag vänta mig ett förlåt när det är jag som har varit dum. Jag var inte tillräckligt bra för dig, fast jag gjorde allt.

Det räckte inte. Jag var ändå inte tillräckligt bra. Jag var ingen du kunde bli kär i. Fast jag gjorde allt. Du behövde mig inte ens. Jag trodde det ibland, inbillade mig. Och jag tror att du ska komma tillbaka snart.

Sjunker ner på golvet i hallen, tar stöd mot dörren och låter den hålla upp mig, hålla samman mig, så att jag inte faller sönder i tusen spillror här och nu. Jag vill inte gå sönder.

Jag vill gråta, men det kommer inga tårar. Det skvalpar i magen. Vin, pasta carbonara som jag åt till lunch, p-piller och en knäckebrödsmacka. Allt skvalpar runt, blandas. Någons ord ringer i öronen. Inte mina.

"Jag kommer att sakna dig" säger någon. "Jag kommer att sakna dig som fan."
Det är bara ord. Jag önskar att det inte var det. Jag önskar att jag kunde tro på dem nu, nu när ingenting egentligen spelar någon roll. Vill klamra mig fast vid det som var och aldrig släppa taget. Krampaktigt vill jag hålla. Inte låta dig gå.
Fast det var ju mitt fel. Mitt fel och inte ditt. Det var mitt fel att jag inte var tillräckligt bra. Om jag bara hade varit annorlunda, försökt lite till, inte gett upp. Då hade jag kanske inte suttit här. Nu är det enda jag hör mina egna andetag. Ljudet av mitt hjärta. Fast det slår knappt längre.

Kryper ihop i fosterställning. Orden ringer i öronen.

"Jag kommer att sakna dig."

Efter en stund reser jag mig på vingliga ben. Jag vet inte om det är minuter eller timmar, kanske år som passerat. Skvalpet i magen. Min spegelbild är så svag i mörkret. Jag syns knappt, men vågar inte tända lampan.

Skruvar på radion, den där lilla som jag fick i julklapp av pappa och önskar att musiken ska framkalla något. Påverka mig, beröra mig. Jag vill inte vara hård som sten mer. Jag vill gråta. Tusen tårar. En hel flod vill jag gråta. Ett helt hav.

Lugna Favoriter spelar önskefavoriter. De har haft samma playlist i ungefär ett sekel. En tjej med djup, nästan porrig, röst presenterar låtar för mig.

Men Lady in red och Himlen runt hörnet kan inte nå mig. Klämmer ihop ögonen, vill göra illa mig själv. Gråt nu, för i helvete! Gråt! Stänger av radion och ger den en lätt spark.

Kräks med huvudet gömt i toalettstolen. Det känns bättre efteråt.

Slinker i nattlinnet, det svala tyget känns lent mot huden. Kryper i säng och bullar upp täcket ordentligt bredvid mig. I mörkret känns det nästan som en människa. Det känns som du. Jag blundar, smeker täcket fram och tillbaka, tänker att det är du som ligger där.

Då känns det bättre. Inte så ensamt. Jag ligger så en lång stund. Håret på armarna reser sig, det är kallt och nattlinnet tunt.

"Kom tillbaka" viskar jag. Rätt ut i luften.

"Kom tillbaka" säger jag sedan lite högre, med en hes konstig röst som jag inte känner igen. Jag säger det rakt in i den vita väggen. Som om du låg där och tittade på mig just då.

"Kalla mig för persika igen" säger jag med samma konstiga röst. "Förlåt. Förlåt! Jag tar tillbaka allt. Men kalla mig för persika igen. Snälla."

Patetisk, patetisk, patetisk. Jag är så jävla patetisk. Tänk om du såg mig nu. Då skulle du skratta.

Vaknar mitt i natten av att jag huttar. Drar täcket till mig och lindar det kring kroppen. Som en mumie ligger jag sedan och skakar en lång stund. Kan inte somna om. Jag drömde något konstigt. Sluter ögonen, försöker hitta tillbaka till dvalan, men ögonen är inte trötta.

Tabletter. Vad fegt egentligen. Rakhyvlar, då? Nej, det vågar jag inte. För tänk om det faktiskt skulle funka. Och jag skulle aldrig vakna upp mer.

Jag vill ju bara sova lite. Det är vad jag helst av allt vill. Eller gråta. Sova en stund och sedan vakna upp och när jag vaknar så ska allt vara bra igen. Jag är en ny människa. En människa som har glömt bort dig. Du finns inte mer.

En karta med Ipren står och skrotar i badrumsskåpet. Trycker ut alla tabletter, stoppar dem i munnen och sväljer med vatten. Fan. Man skulle ha haft sprit. Så där som de har på film.

Det händer ingenting, så jag går tillbaka till sängen, till värmen och kurar ihop mig till en liten boll.
Sedan väntar jag.

Hon har grus i magen. Tusen små stenar som skramlar runt därinne i tarmarna och i magsäcken. Det borde vara fjärilar där. Eller åtminstone lite is.

Men is i magen har hon aldrig haft.

Några säger att hon är vacker.

"Du har ett speciellt utseende" svarade hennes pojkvän (för hon har faktiskt haft en sån en gång) när hon frågade honom om han tyckte att hon var vacker.

Speciell.

Hon står framför spegeln och försöker hitta det vackra som ska finnas där. Det enda hon ser är ett stort jävla misstag. Någon som skojade när de skapade henne. Om det nu var Gud eller någon annan. Det vet hon inte. Men något måste ha gått fel. Han som gjorde det kanske var arg. Eller bakfull. Det vet hon inte heller.

På kvällarna dricker hon sig full på rödvin. Det bedövar. Först då vågar hon möta personen i spegeln på riktigt. Hon släpper plaggen på golvet, står länge och betraktar personen på andra sidan. Med rödvin i kroppen kan hon plötsligt se det där vackra som några pratar om. Då sätter hon på hög musik i hörlurarna, drar ner persiennerna och dansar framför spegeln. En vild och lustig dans. Aggressiv, men ändå ödmjuk.

Hon dansar i timmar, musiken sköljer genom henne, renar. Hon är vacker. Fan vad hon är vacker!

Dagen efter skäms hon i tystnad. När hon sitter på tunnelbanan sköljer det över henne. Aldrig mer ska hon vara så dum. Vacker.

Det har samlats mer grus i magen under natten. Det är tungt att bära runt på alla de där småstenarna nu. Benen vill knappt följa med där hon hasar sig fram på gatan.

Snart går hon sönder. Snart äter gruset inne i magen upp henne inifrån.

Solen strålar från en blek himmel och hon tvingar sig själv att göra ett stopp vid Pressbyrån och köpa en glass. För att fira våren. Det blir en sådan där äcklig glass som påstås vara nyttig. "Endast 1 % fett!!" skriker den. Hon köper och sväljer. Den smakar konstigt. Men tjockare behöver hon inte bli.

Hon tvingar benen att röra sig, ett i taget, framåt mot en grön parkbänk som står och ser övergiven ut.

Där slår hon sig ner och låtsas vara lycklig. Först tror hon att alla glor på henne. Stirrar. Som om det satt en utomjording där på parkbänken.

De vet inte ett skit om henne. Hon kanske är värsta framgångsrika affärskvinnan som sitter och slickar i sig en glass i solskenet. Hon kanske är en lycklig, gift kvinna med barn på dagis, som äntligen fått en paus ifrån det hektiska familjelivet och som njuter av att få vara ensam en stund mitt på dagen. Hon låtsas att hon är det. Någon annan. Människorna som passerar ser inte att hon egentligen är ett enda stort misslyckande. Någon som blev över. En person som någon glömde. Om det nu var Gud eller någon annan. Det vet hon inte.

En trasig man är på väg mot henne när hon börjar närma sig glasspinnen. Hon slickar frenetiskt, snart smakar hela munnen trä. Rumpan också. Hon har suttit länge i solen och börjar känna sig lite dåsig. Det gungar under fötterna.

Den trasiga mannen har lustiga kläder, ett par turkosa byxor, håliga skor och en sliten täckjacka som luktar kiss. Han närmar sig med vingliga steg.

Hon sitter kvar. Grushögen i magen blandas med resterna av glassen.

Nu pekar han på henne med ett smutsigt finger.

"Du!" säger han och fingret är riktat rakt mot henne. Egentligen står han alldeles för nära. Han har överskridit hennes intima gräns och nu står han och stampar på hennes integritet.

Äh, han kan lika gärna få göra det, för vem är hon att döma?

Ingen kommer ju nånsin nära henne ändå. Förutom den här trasiga mannen.

Hans utandning luktar som en blandning mellan swimmingpool och alsolsprit.

"Du!" säger han igen, fast lite högre den här gången. Som om hon var döv. Det rinner vitt saliv ur ena mungipan på honom.

"Du är tamejfan det vackraste jag någonsin sett." Hans ögon är grå. Men hans själ mjuk. 
Nu vänder han sig om och vinglar bort till en papperskorg.

Hon tar tunnelbanan hem igen. Gruset i magen är borta. Det var visst någon som kom och skyfflade bort det, kom och hämtade det med en stor lastbil och dumpade det någonstans långt bort. Något nytt växer därinne, något som pirrar. Fjärilar?

Det finns fortfarande spår av dig i mig. På mig. Runtomkring mig.

Det skrämmer mig lite. Ibland gör det ont. Ibland ler jag åt det. Ibland har jag nästan glömt.

Men då poppar du upp. Som popup-fönster i datorn.

"Glöm mig inte" säger du. "Du kommer väl ihåg mig fortfarande?"

Det är en påminnelse. Jag får inte glömma. Inte glömma, men ändå inte leva i det som varit. Jag måste se framåt. Fast det är egentligen inte heller bra. Att sträva efter något som kommer sedan- i framtiden.

Nä. Man ska leva i nuet heter det ju. Fan vad svårt det är. Särskilt när du stör mig hela tiden.

Inatt var du med mig. Du sprang. Jag filmade dig, du var på väg någonstans. Jag fick springa fort fort för att hinna med. Det blev skakigt. Och när jag vaknade så låg du bredvid mig i sängen.

Popup. "God morgon" sa du. Ditt huvud hade gjort ett avtryck i kudden bredvid min.

Resten av dagen gick du vid min sida. Höll mig i handen ibland. Poppade upp då och då. "Hej! Jag är här idag. Bara så att du vet." Du förföljde mig. Gick snett bakom eller tätt intill. På tåget satt du på sätet bredvid mig. Läste morgontidningen. När jag klev av gjorde du också det. När jag handlade mat stod du hela tiden i bakgrunden, gömd bakom grönsakerna. Du bar mina kassar på hemvägen. Det kände jag nog, för det var inte ens tungt.

Jag försökte skrubba bort dig lite när jag stod i duschen på kvällen. Hällde på extra mycket duschkräm, Palmolive i någon tjusig flaska, och skrubbade hårt så att skinnet blev rött.

Det hjälpte inte, hur mycket och hårt jag än skrubbade. För när jag klev ur duschen och stod och torkade, inlindad i handduken, så såg jag dig i mina ögon. I min blick.

Jag kunde inte ens se mig i spegeln. Du lurade där.

Popup. "Hej! Här är jag."

När jag skulle sova och hade släckt alla lampor och blåst ut ljusen (jag brukar tända några när jag känner mig ensam) så låg du redan nerbäddad under täcket och väntade på mig.

Popup. "Ska vi sova nu?" Jag gick och la mig, snurrade en stund bland lakanen, försökte stänga ner alla popupfönster. Försökte mota tillbaka dig. Gå hem nu. Lämna mig ifred.

Tills nästa gång.

Det finns fortfarande spår av dig i mig. På mig. Runtomkring mig.

Vad jag än gör. Hur hårt jag än skrubbar.

Promillehalten i tunnelbanevagnen är hög. Människor står, hänger och halvligger runtomkring henne i vagnen. Ljudnivån blandas med alkoholångor och svettdroppar.

Hon ser på människorna i vagnen. Alla verkar de vara på väg någonstans. Ut i Stockholmsnatten för att låta sig förföras av dansgolvet. Slukas av musiken. Fyllas av något. Eufori. Alkohol. De är på väg.

Det glittrar om några tonårstjejer som har slagit läger på sätena en bit bort. De har alla blonderat hår, tuperat, och så tjocka streck med svart kajalpenna runt ögonen. Det ser lite lustigt ut. Dunjackorna är fluffigt puffiga och säkert varma i den kalla natten. På fötterna har de likadana skor. Rosa tygskor. Sommarskor och dunjackor.

Där kommer en tjej med klackar lika höga som skyskrapor. Hon rör sig med en slags medveten elegans. Bär sig själv stolt på skyskraporna. Hon lämnar efter sig en svag doft av blommor och sommar när hon sveper förbi.

Vid den gula stången står en kille utan jacka och hänger. Han verkar sova. Den långa kroppen rycks med i svängarna när tunnelbanan kränger hit och dit. Som en dans. Kroppen svajar åt höger och vänster. Nu rasar han snart ihop.

En äldre dam sitter och håller krampaktigt i sin handväska, håller så hårt att knogarna blir vita. Som om hon tror att alla i vagnen är potentiella tjuvar. Eller mördare. Eller våldtäktsmän. Vad har hon gömt i väskan som kan vara så dyrbart? Plånbok? Löständer? Piller?

 Snett framför henne sitter ett par. Han är stor och har snälla ögon. Lite som en hund. Hon är liten, försvinner nästan under sin mössa. Hon har runda bruna ögon som sitter ganska långt ifrån varandra. En bulldog och en chihuahua.

De pratar ganska högt. Grälar om något oväsentligt. Hon hör ord som "disken" och "det var din tur." Tåget stannar. Folkmassan rör sig. Kliver av och kliver på. Försvinner ut i det okända.

Killen vid den gula stången står kvar och svajar som en flaggstång i hård vind. Damen med handväskan sitter kvar och munnen är nästan bara som ett smalt streck nu. Handtaget på hennes handväska kommer snart att gå av på mitten om hon inte släpper taget. Det grälande paret kliver av, slänger elaka ord efter varandra nu. Disk har bytts ut till hårda ord.

Vart är de på väg? Till det gemensamma hemmet? Till ett avslut. Kanske kommer disken att bli deras fall.

Killen vid stången svajar och svajar. Snart kommer hans fall. Platt kommer han att falla i marken, slå i huvudet, bryta nacken kanske.

Tonårstjejerna lämnar vagnen i ett moln av stjärnor och glitter. De bubblar, fnissar, hurrar. Någon ska visst firas idag.

Hon undrar vad som döljer sig bakom alla ansikten i vagnen. Hur många här inne är frånskilda, arbetslösa, mördare, otrogna, bögar, oskulder, nyförälskade, ensamma.

Här inne i vagnen är de en gemensam klump, en massa. Kollektivtrafik. Här inne i vagnen hör de ihop på något sätt. Men snart kommer de att försvinna. Hon vet att hon kommer förlora dem. 

Vid T-centralen reser sig hälften av vagnen och kliver av. Hon ser dem försvinna åt olika håll, som myror kilar de iväg och snart har de glömt bort varandra igen. Vart är de på väg? Det vet hon inte. 

Tre gånger måste hon ringa på dörrklockan innan han öppnar. Först ser han förvånad ut, som om han glömt bort att hon skulle komma just idag. Som om han glömt bort hennes existens, vem hon är, vad hon heter. Sedan spricker ansiktet upp, skrattgroparna kikar fram bredvid mungiporna.

"Hej gumman! Kom in, kom in!" Han föser in henne i hallen. Där är det litet och trångt. Flyttkartongerna står på samma ställe som de gjort i över ett halvår nu. Ouppackade. Där inuti, vet hon, ligger allt det som var hans gamla liv.  

"Vill du ha nåt? Är du hungrig? Törstig?"

"Jag kan ta ett glas vatten." Han går ut i köket och slår upp kylskåpsdörren, blottar innehållet.  En mjölkförpackning står ensam och generad i ett av sidofacken. En tub med Kalles Kaviar ligger på lur bakom några konservburkar. De står prydligt uppställda på nedersta hyllan, som om de stod i givakt.

"Man ska inte ha konserver i kylskåpet" säger hon. Han vänder sig långsamt om som om han återigen blivit påmind om hennes existens.

"Jaså?"

"Mm... Det har mamma sagt." Han stänger kylskåpsdörren så kraftigt att hon nästan kan höra hur konserverna får sig en omgång därinne.

"Jaså, det säger hon..." säger han sedan och blicken är någonstans där hon inte kan nå honom.

"Du, jag tänkte, vi kan väl kanske gå ner och handla nåt istället. Vad är du sugen på?"

Hon rycker på axlarna.

"Vet inte."

"Tacos, det gillar väl du?" Han går tillbaka ut i hallen. Byter de slitna tofflorna till ett par gympaskor.

"Kom då" hojtar han över axeln och hon lunkar efter honom ut i trapphuset.

Falukorv. Det var han visst sugen på idag. Fast han hade i princip lovat tacos. Det gjorde han förra gången också.

Egentligen bryr hon sig inte. Han verkar stolt över sina matlagningskunskaper, över den där gratinerade falukorven, som om han precis lyckats med det omöjliga. Löjligt, det är ju bara en vanlig falukorv. En helt vanlig falukorv.

Hon har dukat och gjort näckrosor av de röda IKEA-servetterna.

"Vad fint du har gjort, gumman!" berömmer han. "Det är tulpaner va?"

Han ställer elegant ner formen med falukorven på bordet.

"Voilà! Gratinerad falukorv à la pappa."

Hon tycker mest att det ser sorgligt ut, som om korven försöker gömma sig under lagret med ost.

 De äter under tystnad. Han har öppnat en burk med öl. Hon dricker cola.

"Hur går det i skolan då?"

"Bra."

"Jag minns när jag var i din ålder, hur förvirrande allting var." För ett ögonblick verkar han flyta iväg, tillsammans med gamla minnen. "Man visste ingenting om någonting, kärleken, osäkerheten. Det var en omvälvande period i livet, puberteten." Pubertet, vilket jävla ord egentligen. Hon himlar med ögonen.

"Hur går det med killarna då?"

"Pappa..." Han skrattar till, fast det låter mest som en mild hostattack.

"Nej, förlåt, det har ju inte jag med att göra." Hennes kinder bränner nästan sönder huden, snart matchar de servetterna perfekt.         

Efter middagen tittar de på en film som han har hyrt i videobutiken nere på hörnet. Han väljer alltid någon töntig komedi eller en sliskig kärleksfilm som han tror att hon vill se.

När det blir kärleksscener skruvar hon på sig. Herregud, gör man verkligen sådär? De äter ju nästan upp varandra! Hon ber en tyst bön om att golvet eller kanske väggarna, ja vadsomhelst, ska sluka henne.   

Efter filmen vill han alltid titta på Sporten. Då brukar hon låtsas sova, så han måste bära in henne till sängen. Stoppa om henne i kuddar och lakan. När han gör det känns det som förut. När han var pappa och hon var barn.

På söndagsmorgonen blir hon hämtad. Prick klockan ett sitter mamma i bilen och väntar på henne.

I hallen, bland flyttkartongerna, kramar han om henne.

"Ha det så bra nu, min älskling, så ses vi igen om två veckor."

"Ska du inte packa upp dom där snart?" säger hon och nickar åt kartongerna.       

"Jag ska ta tag i det till nästa gång du kommer" svarar han. "Och du, nästa gång äter vi tacos va?"

"Människan är ett flockdjur" sa han en dag över pannbiffen. Klockan närmade sig sex och vid den tiden intogs middagen i huset. Så hade de bestämt, gjort en muntlig överenskommelse.

"Människan gillar att vara tillsammans, att göra saker tillsammans" fortsatte han när hon inte svarade. "Det är inte meningen att vi ska vara ensamma, utan mer som i flock. Eller två, som svanarna. De hittar en partner och håller fast vid det, livet ut. Precis så borde vi människor också göra." Han sökte hennes blick på andra sidan bordet. Hällde upp ett glas med lättmjölk och drack i djupa klunkar.

"Men så där ser ju inte verkligheten ut idag" sa hon och skickade honom hushållspappret. Hon tyckte inte om att han hade fått mjölkmustasch på den tunna överläppen. Det gjorde att han liknade en tonåring på något sätt.

"Människor gifter sig och skiljer sig hit och dit. Det är ingen som höjer på ögonbrynen för det längre."

"Nej, men det är så vi är skapta, vi människor" sa han. "Vi ska vara två, leva ihop. Inte skulle väl du vilja leva ensam? Inte ha någon att falla tillbaka på, inte ha någon som finns vid din sida i alla lägen, inte ha någon att dela saker med?"

"En del kanske vill ha det så och att vara själv är inte samma sak som att vara ensam."

Han sa inget. Petade bara lite i pannbiffen.

"Nu är jag mätt" konstaterade hon.

Senare under kvällen, framför nyheterna, tog han upp det igen.

"Menar du det, att du skulle kunna tänka dig att leva ditt liv ensam?"

"Det sa jag väl aldrig."

"Men du menade det."

"Jag menade ingenting. Du tolkar in det du vill höra bara." Hon sträckte sig efter fjärrkontrollen och höjde volymen. Om han bara ville sluta prata någon gång!

"Men tror du inte på det här med tvåsamhet då?" Hans blick avslöjade honom. Hon hade sårat honom precis på det rätta stället. Hon rättade till en kudde under sig, den askgrå som de fått i inflyttningspresent av Kalle och Irene då de flyttat in i det gemensamma hemmet.

"Jag tror" sa hon med eftertryck, som om hon ville välja sina ord rätt. "Att tvåsamhet inte alltid måste betyda att man är två."

Han liknade ett besviket barn på julafton som inte fått den där speciella julklappen av Jultomten. Hon hatade det.

"Man kan vara två, eller flera, en flock som du kallar det, men ändå känna sig ensam."

Han satt tyst. Nu hade hon kommit igång ordentligt.

"Man kan vara ensam i ett rum trots att det är flera där. Har du aldrig känt så?"

"Nä."

Hon suckade och lutade sig tillbaka i soffan.

"Ska vi inte byta kanal. Jag har för mig att det gick någon bra långfilm på femman."

Han fick grepp om fjärrkontrollen och knappade över till femman.

Långfilmen om ond bråd död härjade i säkert två timmar, exklusive reklampauser.

Så satt de där, i varsin ände av soffan. Tysta.

Get drunk

Always be drunk.
That's it!
The great imperative!
In order not to feel
Time's horrid fardel
bruise your shoulders,
grinding you into the earth,
Get drunk and stay that way.
On what?
On wine, poetry, virtue, whatever.
But get drunk.
And if you sometimes happen to wake up
on the porches of a palace,
in the green grass of a ditch,
in the dismal loneliness of your own room,
your drunkenness gone or disappearing,
ask the wind,
the wave,
the star,
the bird,
the clock,
ask everything that flees,
everything that groans
or rolls
or sings,
everything that speaks,
ask what time it is;
and the wind,
the wave,
the star,
the bird,
the clock
will answer you:
"Time to get drunk!
Don't be martyred slaves of Time,
Get drunk!
Stay drunk!
On wine, virtue, poetry, whatever!"

/Charles Baudelaire

Hon har svart hår, korpsvart, klippt i en tjusig, blank pottfrisyr. Liten och bestämd står hon vid poolkanten och kikar ner i det blå vattnet. Nyfikenheten är nästan överväldigande och det är med en slags skräckblandad förtjusning som hon betraktar barnen som leker där.

De simmar, dyker, plaskar, bubblar. Vattendroppar skvätter upp på kanten. De ligger där och glittrar i solen innan de förgås i värmen. Aldrig har hon sett så blå droppar tidigare.

Barnen ser ut som fiskar där i vattnet. De är många, ett helt stim.

Hon har fått en rosa badring av sin pappa. Hon vill prova den såklart, plaska lite intill kanten bara. Snälla pappa, jag kan väl? Han går tillslut med på det. Lite tveksam verkar han, men han låter henne. Fast bara om hon lovar att hålla sig nära kanten. Där finns det trappsteg. På det översta trappsteget får hon sitta i sin rosa badring. Lyckan är total. Hon leker att hon är en fisk. En fisk i glada färger. En fisk som inte kan simma.

Ett litet steg ut och hon känner plötsligt hur trappsteget försvinner under henne.

Fötterna får inte fäste någonstans. Den rosa badringen är för stor och hon för liten. Hon drar efter andan, ett sista andetag med luft, innan hon sjunker. Vattendropparna dränker pottfrisyren. Snart syns den inte mer. Egentligen förstår hon inte riktigt vad det är som händer, hon ser bara vitt och får klor i ögonen. Det gör ont. Hon försöker öppna munnen men stänger den så fort hon märker att den snabbt fylls med vatten. Hon bubblar och sjunker. Sjunker. Poolen tycks helt plötsligt bottenlös. Det är så djupt, hon sjunker i oändlighet.

Barnen som leker i vattnet märker inget, ser inget. De är ju fiskar som kan simma. De gälla skriken och skratten låter dova där nere under ytan. Pappa, var är du?

Den högra armen är rakt uppsträckt i luften. Som ett slags rop på hjälp. Hon fortsätter att sjunka med högerarmen rakt upp. Så plötsligt, någon är där och tar ett stadigt tag om den uppsträckta armen. En stadig näve omsluter den. Med en enorm kraft flyger hon upp ur vattnet med pottfrisyren på sniskan. Ansiktet hamnar på sniskan nu när det förvrids i tårar. Skräcken kommer efteråt.
Någon håller om henne, omfamnar henne och hon tar emot. Skälver, gråter, hostar upp vattendroppar. På ytan ligger den rosa badringen kvar och guppar förnöjt i solskenet innan den med en liten sorgsen suck dras ner i djupet.

En berättelse om kärlek. Kanske.

Den första var han som var min bäste vän. Det var en svår förälskelse. Jag väntade på honom länge innan jag förstod att jag inte var den som han väntade på.

Vi trivdes så bra ihop: gick promenader, höjde telefonräkningarna till tresiffriga belopp, sms:ade varandra flera gånger om dagen.

Vi slog ihjäl timmar hemma hos mig, i soffan, framför teven. Ibland fick jag ligga bredvid honom. Då var jag som lyckligast.

Han hade en ex-flickvän som tyckte om att kontrollera. Hon ville veta vad som pågick, fastän hon egentligen hade det minsta med det att göra. De hade ju gjort slut. Jag såg det tydligt, men han försvarade henne. Det försvagade mig och jag blev sämre. Tillslut var det enda jag kunde göra att vänta. På min tur. Jag hoppades fortfarande. Att han skulle ändra sig. Våra tevekvällar fick ett abrupt slut.

Han fick gå. Men jag lät honom komma tillbaka.

I staden en bit bort svepte konstnären in i mitt liv. Jag visste ingenting om någonting. Han visste för han var äldre. Berättade om saker, små anekdoter, små historier. Och han målade. Målade mig. Jag fick åka bakom honom på hans vespa om jag var snäll. Då höll jag så hårt att mina knogar vitnade.  

Det var språket som var barriären. Bakom ett språk som jag inte behärskade blev jag tvungen att gömma mig. Jag blev tystare och tystare. Han mer frustrerad. Han ville ha mig på ett visst sätt och jag gjorde allt för att leva upp till det, till den tjejen han ville att jag skulle vara.

En dag kom ett fodrat kuvert med mitt namn snyggt och omsorgsfullt nedpräntat på framsidan. Däri låg mina smycken och ett brev. Brevet var fyllt med tafatta ursäkter, låtsade skuldkänslor och osammanhängande förklaringar. På ett språk som inte var hans. På ett språk som han inte behärskade. Trots det var det jag som hade förlorat. Under brevet låg målningen av mig, signerad av honom, konstnären.

Han fick gå. Men jag lät honom komma tillbaka.

Ett par veckor senare, då jag trodde att jag var full av saknad och längtan efter någon annan möttes våra blickar i dunklet inne på en nattklubb. Det var en sådan där nattklubb som kändes som en enda stor och grisig hemmafest. En sådan där hemmafest där folk hånglar i hörnen, öl i plastglas och poppig musik i bakgrunden. Jag poppade som ett popcorn och fullkomligt överrumplade honom. Han var mållös. Jag njöt. Jag var stark.

Tiden ihop tillbringades mest hemma hos honom, i en nopprig gammal soffa med slitna lakan. Vi lyssnade på konstig musik som han hade och samtalade. Han gjorde frukost; äggröra med korv.

Högt uppe på det där berget satt vi sedan och betraktade turisterna. För första gången kände jag mig inte som en av dem. Några veckor gick och hans telefonsamtal kom inte lika tätt längre. Så småningom ebbade de ut. Jag ställde honom mot väggen. Han förklarade.

Han var rädd att såra mig, sa han.

Han fick gå. Men jag lät honom komma tillbaka.

Två dagar på en annan plats och jag hade knappt hunnit landa mentalt. Någon jetlag fanns såklart inte att skylla på, men jag var förvirrad, som om jag befann mig i en annan tidsrymd. Det var inte alls tänkt att vi skulle gå dit vi slutligen hamnade den där kvällen, men jag följde med. Hade ändå inget bättre för mig. Han fann mig där. Klockan närmade sig sent, eller kanske tidig morgon. En mening yttrades och sedan var jag fast. Den sommaren försvann så fort. Jag slets mellan hopp och förtvivlan. Han ville inte. Jag ville mer. Ändå skapade vi någon slags relation. Ingen pojkochflickvän-relation. Det var han väldigt noga med. Kallade mig alltid vid namn, aldrig som något annat. Jag var jag och inte mer än så. Men en relation var det ju ändå. Vi sov, åt, solade, lapade i oss av den svenska sommaren. Ena dagen var rosa bomull och nästa ett stort, svart hål.
Vi levde i någon slags symbios. Utan mig kunde han inte livnära sig. Utan honom kunde jag inte överleva.

Han var rädd att såra mig, sa han.

Han fick gå. Men jag lät honom komma tillbaka.

Den stormigaste av dem alla fann jag på en bar, någonstans långt bort. Han var som en uppenbarelse, som något slags övermäktigt väsen som kommit från en annan värld för att ta mig med sig.

Plikttroget drack vi av den där ölen samtidigt som vi sneglade på varandra i smyg. Han under sin snedlugg. Jag under min. Vi träffades varje vaken sekund. Oräkneliga var de kvällar då vi bara låg och fnittrade i mörkret. Vi var ett. Sammansvetsade. För alltid, sa vi. Trodde vi.

Jag fick presenter. Så att jag inte skulle glömma bort honom sedan.

Två resor, en dit och en tillbaka, men det gick inte att rädda oss. Vi gick åt olika håll. Sömnlösa nätter kom och gick då jag låg och stirrade upp i taket. Letade efter sprickor och skavanker där, ovillig att ta itu med våra. Hans andhämtning var tung vid min sida. Ändå var han inte där. Vi var på olika ställen, fast i samma säng.

Han fick gå. Chansen kom inte igen. Men jag tror nog att jag kan svära på att jag hade låtit honom komma tillbaka, om han bara hade bett mig.

Han också.